I februari i år var jag hos en läkare för att göra en rutinhälsoundersökning till en ansökan som hade med mitt visum att göra. Jag kände igen läkaren och det visade sig att han var en av dem som talade på Quantified Self-konferensen på Stanford, som jag bevakade på Silicon Valley-bloggen i september förra året.
Läs mer: Samlar du in data om dig själv och Kevin Kelly: ”Data är den nya oljan”
Quantified Self, eller QS som det förkortas, är en rörelse som handlar om att logga saker kring sig själv på olika sätt. Det kan handla om mat, träning, sömn, hälsa, jobb eller annat som berör vardagen, och innebär att kartlägga livet och se mönster i datan som man kanske kan göra något med
Här kan du läsa mer om QS och jag har även skrivit om det på Internetworld: Nu har datatrenden kommit till dig själv och Tre röster om Quantified self-rörelsen
När jag träffade Dr. A (som han kallas) i februari så frågade han om jag skulle vara intresserad av att logga mig själv i ett tremånadersprogram han kör. Jag tyckte att det verkade intressant och funderade ett tag. Av olika anledningar har jag lagt på mig några kilo under våren, men jag vill inte banta då det blir så fixerat kring mat. Jag har aldrig haft några matnojor och vill heller inte skapa några, och därför tänkte jag att ett QS-experiment kunde vara ett bra alternativ. För det handlar om hela min livsstil och att kartlägga mina vanor, snarare än om bara mat.
Sagt och gjort. Den 7:e maj träffade jag Dr. A igen och gick igenom min vardag, mina vanor och min hälsa. Nästa steg var att träffa Lauren, min ”quant-coach” som jobbar med Dr. A, och vi sågs den 9:e maj och efter det började jag logga mina dagar.
Jag har tänkt att fortsätta blogga om experimentet här, och nästa steg är själva loggandet som jag kommer till i nästa inlägg.
I morse berättade jag för Björn om att farfar alltid brukade säga hej då istället för hej när man kom. Och att han gjorde något visst med munnen, som även pappa gör. Det satt kvar även efter att alzheimern tog över farfar och han inte längre var där.
Jag hälsade på honom tre gånger på hemmet. En gång tillsammans med pappa, Tina och farmor. Det var tidigt, när han inte hade varit på Signes Hus i Kungsbacka så länge. Vi satt i farfars rum och försökte prata med honom. Farmor förklarade vem jag var. Farfar försökte prata, men ut kom osammanhängande meningar utan innebörd.
Andra gången var det bara jag och farmor. Vi tog ut farfar på promenad och gick runt i området. Han var glad och stark. Han höll mig hårt i handen, ville inte att vi skulle gå och han försökte fortfarande prata.
Sista gången var på hans födelsedag. Micke var där också, min kusin. Och min faster Anneli och farbror Dan-Åke. Farfar pratade inte lika mycket. Han såg smalare ut, men ändå stark. Vi sjöng. Det var sista gången jag såg honom.
När jag var hemma sist i början av mars sa farmor att det var som vanligt med farfar. Därför blev jag förvånad när pappa ringde i går och sa att det var nära. Men sjukdomen gör ofta att man tynar bort sakta.
Farfar låg i sängen i sitt rum på Signes hus, och skulle inte gå upp mer. Han andades oregelbundet, sa pappa.
Nu i kväll kom mejlet från pappa, om att farfar gick bort i går kväll svensk tid. RIP farfar. Hej då.
Jag kom till #39 av 100 i Fredriks bloggutmaning #Blogg100, sedan blev det tyst här. Sverigebesöket med Webbdagarna och Internetworld, jobb på SvD Näringslivs redaktion, vänner och familj kom i mellan. Det är ok känner jag.
Jag har fortfarande inte kommit dit jag vill med Blogg100, men det har ändå blivit som jag skrev från början – en blandning av jobb, personligt och meta. Jag trivs med att ha bloggen med mig och kommer att fortsätta blogga här. Jag kanske inte riktigt har hittat min ton, men tills dess får det blir blandat.
Den här söndagen går i prestationsångestens tecken. Jag är ju bara människa, och även om att skriva är mitt jobb och jag gör det varje dag så fastnar jag ibland. Det vet jag att jag inte är ensam om, men jag är inte snäll mot mig själv när det händer.
Knäcket som måste bli klart i dag är stort för mig, och viktigt. Det river lite i kroppen när det inte riktigt blir som jag vill. Och jetlagen gör väl inte saken bättre. Men det är bara att göra klart det. Nu.
I dag har 1 500 personer samlats på Waterfront i Stockholm för Webbdagarna. Jag har varit på plats och twittrat, ställt frågor och modererat för Internetworlds räkning. Det har varit en bra och lång dag, därför blir det ett kort inlägg. Reflektionerna får komma sedan. I morgon fortsätter det och jag ska bland annat också vara med i Studio Webbdagarna på förmiddagen.
- 039 av 100 i #Blogg100
Jag sitter och jobbar på tåget mot Stockholm. Jetlaggen har inte varit så farlig faktiskt, förutom att jag sover för lite då. I morgon börjar Webbdagarna, som jag ser mycket fram emot av många olika anledningar. Jag kommer att få jobba med mina fantastiska kollegor på Internetworld. Visserligen gör jag det på distans från San Francisco, men att få träffas IRL och på Webbdagarna slår högre. Jag har varit med på många Webbdagarna och sett eventet växa. Med hela 1 500 besökare den här gången blir det vårt största Stockholms-event någonsin. Det ska bli roligt att hälsa på och prata med gamla och nya ansikten, se Magnus ”in action” på scen och höra folk prata. Jag tänkte reflektera lite kring vad som skiljer sig mellan konferenser här i Sverige och i USA, och återkommer med det.
Kanske ses vi på Webbdagarna?
- 038 av 100 i #Blogg100
I dag har jag besökt farmor. Vi har pratat mycket, eller mest hon, och avhandlat livets väsentligheter. Hon berättar om alla runtomkring, jag slänger in några meningar här och där. Och ställer frågor, många frågor. Jag kommer att vara mätt i flera dagar, för hon göder mig med mat, desserter och kakor. Precis som det ska vara hos en farmor. Min kära farmor som fyller 87 år i sommar. Det är fantastiskt hur pigg och fräsch hon är ändå.
I morgon bär det iväg till Stockholm.
- 037 av 100 i ”Blogg100
I dag var jag hemma hos min morfar. Men inte i huset som jag var i sist när jag var hemma, och som han bodde i mellan 1969 och i januari i år, utan i hans nya lägenhet på Lindholmen. Det är i den stadsdelen han är uppväxt och det är dit han önskade att flytta tillbaka på ålderns höst. Eller egentligen har han alltid sagt att han aldrig skulle flytta från huset, och att mamma fick lova att skaffa hjälp om det så behövdes. Det blev inte så. Morfar bestämde sig för att nu var det dags. Han verkar nöjd och då är jag det också. Lägenheten har samma doft som hemma hos honom i huset, och det är skönt på något sätt. Att jag ändå kan känna igen mig genom doften, några av möblerna och framförallt morfar. För han finns fortfarande där även om han fyller 85 år i morgon, och jag vill behålla honom länge till.
- 036 av 100 i #Blogg100
Det blev inget bloggande i går. Dagen gick för snabbt helt enkelt. Nu sitter jag på ett plan på väg till Frankurt, och ska sedan vidare till Göteborg. Där jag ska jag göra en blixtvisit för att träffa familjen innan jag åker vidare till Stockholm och Webbdagarna. Det blir också en dag på SvD Näringslivs redaktion, förberedelser för en ny hyresgäst i lägenheten och en del jobb. Och det blir fint att komma hem, om än kort. Jag får ta del av båda världar liksom.
Det här med att kunna surfa på planet är inte dumt. Jag måste erkänna att jag inte visste att det gick under den här flygningen, förrän jag satte på datorn och skulle svara på några mejl via Gmail offline. 20 dollar för att få tillgång till nätet känns överkomligt tycker jag.
- 035 av 100 i #Blogg100
Jag har ett system för hur jag läser nyheter i min rss-läsare, med olika mappar för Silicon Valley, Sverige och världen och kategorier som ekonominyheter, svenska bloggar och teknikbloggar med mera. Men det finns några mer personliga bloggar jag istället öppnar i webbläsaren, och det här inlägget ska handla om några av dem.
Det är Johanna Ögrens blogg, Fashionista.se. Hon har lång erfarenhet av bloggandet och jag gillar verkligen hennes ärliga sätt att beskriva vardagen. Jag läser även Johannas man Daniel Åbergs blogg, författaren och journalisten som vet hur man svänger sig med ord.
Min vän Angelika Olsson, utvecklare som förr bloggade mer sällan, har hoppat på Blogg100 och hennes blogg läser jag med glädje varje dag. Det känns lite som att vi ses fastän vi är på olika ställen.
Sedan är det Fredrik Wass Kajen-blogg så klart, med personliga betraktelser, tankegångar och videoklipp. Och journalisten Emmy Rasper, som när hon bloggar skriver så bra så bra.
- 034 av 100 i #Blogg100
I morse på vägen fram och tillbaka till träningen lyssnade jag på Kristoffer Triumfs podcast Värvet med designern Carin Rodebjer.
”Vad har du för drömmar?”, frågar Kristofer Triumf.
”Just nu höll jag på att säga en mening som skulle låta väldigt äcklig. Jag ska säga den, men den är så äcklig. Nu lever jag min dröm skulle jag säga”, svarar Carin Rodebjer.
”Men det var en väldigt äcklig kombination av ord. Jag tycker att det är väldigt spännande just nu, men lever min dröm kan man bara inte säga”, säger hon.
Men det låter härligt att leva sin dröm. Carin Rodebjer pratar också om sorg, en ranch i öknen, hur hon går in i sitt arbete och om annat intressant i hennes liv.
- 033 av 100 i #Blogg100
Senaste kommentarer
- Maria: Kul! Ska bli spännande att följa
- Malin: <3
- Waldemar Ingdahl: Beklagar sorgen
- Maria: Åh vad roligt att du är på väg till Stockholm, då ses vi på Webbdagarna imorgon!
- Emmy: Tack snälla!
- Maria: Kul! Ska bli spännande att följa
