Så var den där månaden slut. Men den ligger nära i minnet. Vi upplevde många ljusa stunder på vår gata i stan, Hayes street, och semestermånaden i San Francisco gav lugn och perspektiv. Nu är vi hemma på vår gata i stan i Stockholm och det känns lika bra. Jobbet har börjat och vardagen är åter.

Det var så mycket jag ville säga, så mycket jag skulle göra under den där långa semestern. Den kändes oändlig. Men det var den inte. Och det gör faktiskt inget har jag kommit fram till. Semestern var så lång den var och de där dagarna när vi strosade runt på San Fransciscos gator gav nog så mycket av tankar och rekreation. Att göra-listan kanske inte väntar, men det finns ju aldrig så många måsten som man (läs jag) tror.

Men vissa saker har jag/vi gjort.
Vi har gjort en plan för hur vi ska fixa lägenheten. Målning, lite nya möbler och väggdekorationer står på listan. Sen blir det inflyttningsfest (eller ska man ha det före?)
Jag har bloggat lite här och fotat. Jag hade velat blogga mycket mer. Men det blev som det blev, och utan internetuppkoppling så spenderade vi tiden på annat. Som att umgås mycket IRL, utforska områden i SF, åka på utflykter, prata med folk om de lever i USA och hur vi lever i Sverige. Efter första veckan kände jag mig illa till mods för att jag var avkopplad från världen, men man vänjer sig.
Det blev ingen bok om min morfar_än, men det kommer att bli en. Jag intervjuade honom i början av semestern och planen är att skriva om hans liv. Jag ska bara få honom att prata lite mer om barndomen och livet, snarare än karriären.