Uppdatering 2010-08-25:
Min morgon började med en diskussion på Twitter om det här blogginlägget. Därför tog jag bort det i morse för att få chans att utreda om ett samtal jag skrev om i ett stycke var korrekt återgett. Men nu är det alltså tillbaka och Mia Ankarvall, som är den person jag bloggade om, har sagt att det som står var det vi pratat om.

I morse trodde jag att Mia Ankarvall själv hade läst inlägget och jag bad om ursäkt för om jag hade missuppfattat henne. Men hon hade inte läst det. Jag svarade några andra på Twitter att jag hade missuppfattat henne utifrån att jag trodde att hon hade läst. Nu vet jag att det var de andra twitter-inläggen hon hade läst och inte inlägget. Därför skickade jag inlägget till henne för att hon skulle få en möjlighet att kommentera det som står där (se Mia Ankarvalls kommentar näst längst ner i kommentarsfältet).

När det gäller Twitter-inläggen från i morse så tycker jag att tolkningen i dem att Mia Ankarvall inte skulle ha åkt till SSWC på grund av förmodad elitism från hennes sida inte riktigt stämmer överens med det jag har skrivit. Och så är det ju, att texter tolkas olika, därför vill jag gärna beröra det.

Jag skriver i inlägget att Mia Ankarvall tyckte att diskussionen på Twitter hade blivit hätskt och speglade könsroller och maktstrukturer. Och att hon valde att inte åka på SSWC för att hon trodde att hennes röst i de här frågorna skulle dränkas i massan. Läs vidare nedan. Här skriver hon själv om sitt beslut.

Och om jag får utveckla lite mer så menade jag i mitt inlägg att det var synd att inte Mia Ankarvall åkte till SSWC och pratade om hennes tankar. Däremot rackade jag på inget sätt ner på henne för att hon inte åkte, jag återgav bara situationen.

———————————————————————————————————-

Jag vet att jag är sent på det. Men det är en del i mönstret när det gäller mina egna kanaler där jag själv står som avsändare, som här på molsson.com. Måndagen gick åt till att rådda det sista till en tidning som skickades iväg i tisdags eftermiddag. Och såklart till att rapportera från SSWC och lägga upp ett bildspel. Måndagen kantades också av en väldigt seg dator som hängde sig hela tiden och ett publiceringssystem som laddade jobbigt långsamt. Jag brukar inte låta teknikstrul komma i mellan och blir alltid lika fascinerad när min pappa pratar om att datorerna inte lyder och om mejladministration med alla mejl som måste lagras och få plats på hårddisken. Men det var en sån dag helt enkelt. Jag twittrade om datorn och en liten stund senare ringde it-avdelningen och sa att de hade läst min tweet och att jag eventuellt kan få en ny dator. Twitter-transparensen gav effekt och nu verkar det vara en dator på väg.

Onsdag-torsdag var jag på jag kick-off utan uppkoppling och min iPhone la av. Fredag fanns det en massa jobb att göra och sen blev det middag med fina vänner. Helgen ägnades åt familj och 30-års fest i Göteborg.

Jag har, liksom många andra som var där jag var förra helgen, en förkylning som kom i måndags kväll. Jag kan inte komma ihåg när jag var förkyld sist. Nu är det bättre, skönt, för huvudet har känts rätt tjockt under veckan. Men det var det i alla fall värt, Sweden Social Web Camp, SSWC, menar jag.

Inför SSWC pratade jag med en av dem som hade anmält sig till lägret. Jag ville intervjua henne, men hon hade bestämt sig för att ge upp sin biljett. Hon tyckte att diskussionen på Twitter hade blivit hätskt, att man var nedlåtande, och att den struktur som finns i samhället också nu hade nått till Twitter med könsroller och maktstrukturer. Och att det var en homogen grupp som skulle till SSWC, en diskussion som tillsammans med åsikter om elit- och elitism drogs några varv på Twitter innan SSWC. Därför ville hon inte åka med och menade att vara frånvarande skulle ge en större effekt än om hon åkte dit och hennes röst dränktes i massan. Jag sa att jag tyckte att hon skulle åka dit och prata med andra om sina tankar och åsikter istället och lyssna på vad de hade att säga, men så blev det inte.

Att grupper på Twitter formas som vilken annan grupp som helst är oundvikligt. Gruppdynamik funkar väl i princip på samma sätt överallt och förutom att det är fler på Twitter än i en arbetsgrupp eller i ett fikarum så är det samma mekanismer som utspelar sig. Och strukturer i samhället gäller också på nätet.

En sak som är intressant att se är hur alla elitdiskussioner före, på och efter SSWC delvis har bidragit till ryggdunkandet har kommit igång igen efter lägret. Inte för att det har slutat, men nu verkar det ha tagit fart med full kraft och bloggposterna har farit fram som en löpeld. Det som Fredrik Wass skrev om på Bisonblog: ”Lika barn leker inte bäst längre” kanske får stå tillbaka lite. Gruppen har fått en nytändning och gör en loop i den fas den är nu.

Jag tror att elitdiskussionen som har blommat upp på många sätt skapar ett  ”vi och dem”-förhållande, trots att det inte är syftet och att det är en intressant diskussion. För även om vi, inom exempelvis gruppen som åkte till SSWC, inte sätter begränsningarna för vem som får vara med så kan det ju uppfattas så. Det är motsägelsefullt, men blir delvis resultatet gentemot omvärlden. Det liksom gruppdynamik är mänskligt. Som person är man osäker inför det okända, det man inte är en del av än. Ta Josefine Hedberg, som jag intervjuade inför SSWC för Internetworld. Hon tordes inte åka till lägret förra året, men i år när hon gett sig in på Twitter och att vara aktiv där blev vardag för henne så vågade hon.

Det finns såklart många fler dimensioner av det här, många frågor, kanske inte lika många svar och det går att skriva spaltmeter om det (många bloggat om det, bland andra Jennifer Bark som också har en länklista), men jag avslutar här med att säga att jag alltid har känt mig välkommen, i det som benämndes som ”bubblan” som sedan löstes upp och blev något annat. Och den bestod och består ju inte bara av en klick utan av flera kluster.

SSWC var intressant, givande, välkomnande och roligt. På Tjärö fanns en del av mina vänner, men jag fick också möjlighet att prata med personer jag har intervjuat och kommer att intervjua. Och med andra journalister. Nästa år vill jag bättre fånga möjligheten att prata med andra journalister för det är så sällan vi får möjlighet att byta erfarenheter. Jag fick ändå lite av den varan när Anna Lindberg från Corren och Maria Hägglöf som har jobbat med henne höll i en session om att bygga broar mellan människor som jobbar med traditionella medier och i nya medier.

———————————————————————————————————-